jessicastromback.blogg.se

I vår diskussion kring de etiska reglerna för massmedierna i Utøya så kom vi fram till att detta är ett väldigt svårt ämne, och att det egentligen är från person till person vad man tycker är okej och inte. Våra spontana tankar kring programmet Mediatiden var att vi alla tre blev förvånade över hur händelsen gick till och hur medierna hanterade det, då man egentligen inte får veta så mycket om det ur det perspektivet.  

Vi diskuterade och kom fram till att medierna gick lite över styr som intervjuade ungdomar som överlevt attacken så pass mycket som de faktiskt gjorde, och att man grävde så djupt i händelsen. Vi tyckte också att det var dumt att publicera ansikten på dessa på den nivån att de t.o.m. blev igenkända och utstirrade på stan. Jag tycker att det är svårt att sätta en gräns för detta då jag kan tänka mig att det är viktigt samt nyttigt att tala ut om en sådan traumatisk händelse, för att bearbeta det. Däremot hade man kunnat sköta det snyggare, genom att exempelvis ha en enda stor intervju där personen i fråga får berätta om hela händelsen en gång. Sen när man sedan publicerar denna intervju hade man kanske kunnat censurerat ansiktet eller liknande eftersom denna person trots allt ändå varit utsatt. Jag tycker inte att behovet av att se ansiktet på en överlevande finns, då det inte är väsentligt då det är historien kring det som behöver komma ut.

Angående bilden som publicerades på gärningsmannen när han är i full färd att skjuta mot ungdomar så tycker jag nog faktiskt att det är okej att publicera den bilden på medierna. Den är fruktansvärd på många vis men jag tycker samtidigt att den ger en klar bild av vad som faktiskt pågick på ön, vilket jag tycker är viktigt att få ut. Eftersom den är tagen så pass långt ifrån som den faktiskt är, och att kvalitén på bilden är så pass dålig, så tycker jag att det är okej. Om man hade sett mer utav offren hade jag inte tyckt att det var acceptabelt utan censur. Jag kan däremot tänka mig att en sådan här bild är oerhört jobbig att se som anhörig och väldigt svår att hantera, men jag tror någonstans att det är något som man får ”utstå”. Det kan låta väldigt hårt men samtidigt så tror jag att det är så pass viktigt, och att anhöriga någonstans i sorgen ändå kan förstå och vilja att resterande av världen faktiskt ska få se verkligheten av det som hände på Utøya. Förhoppningsvis kan även de anhöriga vända ilskan emot denna gärningsman och vilja att han hängs ut och straffas på värsta tänkbara sätt, istället för att tycka att medierna går för långt.

Att Breivik innan händelsen skönhetsopererade sig samt gick till en fotograf för att ta proffsbilder så sig själv tycker jag är riktigt sjukt. Jag tycker det är obehagligt hur välplanerat allt detta var och hur han tänkt på allt i minsta lilla detalj. Att medierna sedan valde att publicera dessa bilder är ändå något som jag kan förstå. Eftersom han var en helt ”vanlig” man så hade de ju inte så mycket till val än att ta de bilder som fanns på honom eftersom det var viktigt att publicera hans ansikte så att alla kunde se och veta vem han var. Sen kan det vara "bra" att publicera bilder där allmänheten får se att Breivik var en "vanlig" man och att gärningsmän inte har något speciellt utseende utan att de faktiskt kan vara vem som helst. 

I diskussionen om vad vi anser att journalisterna gjorde för fel och vilka publicitetsregler vi ansåg att de brutit emot kom vi fram till att vi tyckte att de hade varit lite väl okänsliga och inte riktigt respekterat den personliga integriteten så som de hade kunnat. Jag tycker som tidigare nämt att journalisterna var lite väl påträngande mot de utsatta som klarade sig, och detta tycker jag är lite fräckt och respektlöst. Enligt oss har de heller inte varit speciellt varsamma med bilder, som regeln säger så bör man inte i onödan publicera bilder som kan skada, vilket jag tyckte att dem gjorde genom att t.ex. publicera bilden när Breivik i efterhand besöker Utøya. Hur vida journalisterna skötte jobbet med att vara försiktiga med namn vet jag inte riktigt och kan därför inte bedöma om jag tycker de gick för långt där eller inte, men hursomhelst så skulle jag i detta fall iallafall vilja påstå att journalisterna som skrev om denna händelse 2011 bröt emot publicitetsreglerna på fler än ett sätt.